marlene

I går kväll när jag skulle ta tåget hem blev allt kaos. Tåget skulle gå till Enköping vid klockan 21,20. Det slutade med att det kom runt 21,50 och inte nog med att det var försenat, det var tydligen ett helt annat tåg. För när jag klev på och satte mig till ro läste jag den rullande texten där det stod var tåget skulle göra uppbehåll. Enköping fanns inte med. Panik. Stockholm? Inte hade jag lust att åka till Stockholm för att sedan byta tåg till Uppsala. Men så blev det. Konduktören skulle tydligen också till Uppsala, men eftersom vi var försenade visste vi inte om vi skulle hinna med sista tåget hem som går 23,10. 23,07 rullar tåget in på ett ställe där jag aldrig varit förut. Och då har jag ändå åkt rätt så mycket tåg från olika plattformer.

Jag har inte en aning om var jag är eller vart jag ska gå så jag följer strömmen som tydligen inte heller verkar veta var dom ska. Så jag vänder mig om för att gå tillbaka, då ser jag den här karln, konduktören. Han ser jätte stressad ut men står och väntar på något. När han sen ser mig vinkar han åt mig att jag ska skynda mig och tillsammans springer vi till tåget som ska ta oss till Uppsala. Det var alltså mig han väntade på. Så himla snäll! Vi tog någon väg som jag aldrig någonsin ens skulle tänka tanken att ta. Tacka vare den här otroligt hjälpsamma mannen hann jag med sista tåget hem. Och jag hann inte mer än kliva på tåget innan det rullade i väg. I bland har man en jäkla tur.
Nämnde jag att mamma stod och väntade på mig under hela den här tiden då allt strulade. Vi kom hem efter tolv tiden i natt.Tack mamma du är underbar. I bland får man räkna med förseningar. Nästa gång tar jag bilen ner. .